Whiplash

Aj, aj aj.

2008-04-04T07:54:00.003+02:00

Hej o hallå! Nu blev det alldeles för långt mellan gångerna jag skrivit, har haft en ganska tung tid efter påsk. Påsken var helt ok, lugn o skön faktiskt och smärtan har legat på en hyfsad nivå.
Nu uppstod det andra problem, troligen orsakat av medicinerna jag käkar, man kan få lite problem att göra vad man skall på toa och det har lett till att jag "förmodligen, i bästa fall" har fått bitestikel inflammation, och det är inte skönt på något sätt kan jag berätta (känns som man ständigt får en spark på fel ställe). Har haft lite ont där tidigare men inte så man tyckte att det skulle vara något speciellt, men efter påsk så började det svullna upp ordentligt och smärtan ökade markant, så jag och min fru bestämde oss för att det var dags att kontakta urologen i Lund. Sagt och gjort, ringde in och fick prata med en sköterska och hon tyckte att jag skulle komma in akut! Nu blev man lite orolig och undrade vad det var frågan om, men vi åkte in på eftermiddagen och jag blev undersökt, han sa att det till 99 % var bitestikel inflammation.
Ok, hämtade ut antibiotika på apoteket direkt och började käka det på tisdagskvällen, tyckte jag mådde lite kymigt under veckan och på söndagskvällen när jag skulle lägga mig ser jag ut som jag gått naken en sommarkväll i norrland, om ni förstår vad jag menar? Natten mellan måndagen och tisdagen vaknar jag av att jag håller på att kräkas och det har jag inte gjort sen jag var 12 år om jag minns rätt. Någonting är fel så jag ringer till urologen och pratar med dom, jag tål tydligen inte den sortens antibiotika så dom skriver ut en ny sort. Som det verkar idag så tål jag denna bättre, utslagen har börjat lägga sig och jag mår lite bättre, hoppas det håller i sig så jag blir av med detta. Dom skall även kolla med ultraljud så att det inte är något annat, man är ju ändå orolig när det sitter i dom regionerna.
Annars verkar det ha funkat att sänka Lyrican med 25 mg, efter 14 dagar känns det inte sämre tycker jag så igår pratade jag med smärtsköterskan på Rehab i Lund om att vi skulle testa att sänka ytterligare 25 mg, så nu käkar jag 75 mg morgon och kväll. Sista veckan har jag inte behövt öka dosen tillfälligt på Tiparolen och det känns bra, men så har jag också tagit det väldigt lugnt pga. inflammationen. Hoppas detta håller i sig för man vill inte käka mer medicin än vad som är nödvändigt.
Jag återkommer (oftare, jag lovar). Ha de bra/Mats

2008-03-26T11:53:00.001+01:00

Läs även andra bloggares åsikter om whiplash, värk, rehab, smärta, långtidssjukskriven

Snart påsk.

2008-03-19T11:57:00.002+01:00

Hej igen, var en vecka sen jag skrev här och det beror mycket på att jag dels inte mått så bra och att det inte hänt så mycket.
Fick i förra veckan pratat med smärtsköterskan på Rehab, vi beslutade att pröva att sänka Lyrican med 25mg så får vi se hur det går. Man behöver inte käka mer medicin än nödvändigt och jag har fått rätt bra koll på hur jag skall dosera Tiparolen och Panodilen, vi skall höras igen efter påsk och utvärdera hur det går.
Jag var även hos min sjukgymnast på Rehab i måndags, vi körde några nya småövningar och så fick jag akupunktur, det hjälper mig att slappna av i käke och halsmuskler.
Facket hörde inte av sig så jag ringde och stötte på lite så i måndags hörde dom av sig, blev inte så mycket klokare av det, men vi fick bestämt att arbetsgivaren skulle ringa och bestämma en tid för förhandling. Jag vill gärna komma till ett avslut med den biten så är det lättare att gå vidare, finns ingen mening med min anställning i detta läge. Idag ringde min arbetsgivare och sa att han hade försökt få tag i rätt person på facket men det är tydligen inte så lätt, det verkar som det är samma sak överallt när man skall ha fatt i någon, det är nästan omöjligt, jag vet inte hur många timmar jag har tillbringat i telefon för att få tag i olika personer. Vi avvaktar till början på nästa vecka och ser om dom hör av sig annars får vi jaga dom igen.
Annars var helgen trevlig, vi var och besökte ett par bekanta som vi haft som grannar tidigare men som flyttat upp en bit utanför Ängelholm. Vi hade jätte trevligt med god mat o dryck och en hel del att snacka om, problemen kom dagen efter när vi sovit över, kände det på morgonen när jag vaknade att det inte skulle bli så trevligt framöver. Det är bara så att man inte sover som man skall när man inte har sin egen säng och kudde.
Vi fick iallafall passat på att hälsa på min bästa kompis i Ödåkra på vägen hem, han behöver lite uppmuntran eftersom han tror att han är 20 år fortfarande och därmed är gipsad i 8 veckor! (Snart 44 år också skall han spela badminton… ja vad säger man??), det slutade med en avsliten hälsena. Så nu sitter han där i Ödåkra och kan knappt ta sig fram för egen maskin, aj aj aj.
Väl hemma blev det till att kurera sig på bästa sätt, värktabletter, min egenhändigt sydda vetekudde och mycket vila, där ser man hur lite det skall till för att man skall förstöra flera dagar framåt. Men man får se det så att man har haft trevligt och roligt med sina vänner och det var ett av mina mål på smärtrehab, att bli mer harmonisk.
Nu skall jag ta en paus så jag återkommer, ha de bra/Mats

Nästa steg efter Rehab.

2008-03-12T19:44:00.006+01:00

Nu är jag igång med nästa steg efter Rehab, inte för det har hänt så mycket denna vecka, men ändå! Jag har försökt att tänka på det vi lärt oss på smärtrehab, men det är inte så lätt att överföra allt till sin vardag.
F-kassan har hört av sig angående avstämningsmöte tillsammans med arbetsförmedlingen, vi skall ha första mötet den 7/4-08 så får vi se vad det ger.
Annars tog det ett par dagar att landa efter förra veckan som var ganska intensiv och påfrestande, så det blev mycket vila i helgen. I måndags var jag och besökte mitt arbete, det vankades smörgåstårta och det får man inte missa, ganska skönt också att snacka lite med dom på jobb.
Facket skulle ringt i måndags eller tisdags men jag har inte hört ifrån dom ännu, tänkte ringa imorgon och höra mig för. Skall även ringa smärtsköterskan på Rehab och höra om min medicin, kanske kan jag prova att minska dosen av Lyrica, man behöver inte käka mer än nödvändigt.

Skickade några mail till dom i gruppen som hade mailadresser, har fått några svar och det är roligt om vi kan hålla kontakten.
Jag återkommer, ha de bra/Mats

Sista dagen på smärtrehab.

2008-03-07T11:09:00.004+01:00

Började dagen med mitt IRP möte och det gick jättebra, fackrepresentanten missade platsen men vi löste det med att han var uppkopplad via min mobiltelefon. Teamet redogjorde för f-kassa, facket och arbetsgivaren om deras bedömning av mig under dessa 5 veckor. Det bestämdes att jag skulle arbetsrehabiliteras och börja på lägsta 25 %, det innebär att f-kassan och arbetsförmedlingen skall hjälpa mig att hitta något arbete eller utbildning eftersom jag inte kan fortsätta som lastbilschaufför. Jag blev också berättigad till rehabiliteringsersättning vilket innebär "vad jag förstår" att min ersättning blir oförändrad från f-kassan, detta skall då vara i 1 år. Det är alltså inte aktuellt för mig att gå tillbaka till jobbet som chaufför och det känns lite konstigt, jag har sysslat med det nästan hela mitt vuxna liv. Det kommer att bli förhandlingar mellan mitt fack, mig och min arbetsgivare vad det gäller min anställning, som det ser ut idag så har min arbetsgivare inget annat arbete att omplacera mig till, så det lutar åt att jag blir uppsagd pga. arbetsbrist. Men jag ser positivt på framtiden och ser detta som ett tillfälle till nystart, jag hoppas att jag skall få en bättre balans mellan familjeliv, fritid och arbete. Förhoppningen är att jag skall komma upp till 50 % om 1 år under förutsättning att det fungerar för mig, det beror mycket på vilket sorts arbete eller utbildning som jag kan få naturligtvis. Känns lite konstigt när dom börjar tala om ev. tidsbegränsat sjukersättning för dom återstående 50 %. Jag har arbetat "minst" 100 % hela mitt liv, och jag är ändå "bara" 43 år gammal, så därför känns det lite märkligt. Men som sagt, positivt tänkande, träffa nya människor, kanske få ett jobb inom ett annat område som både är intressant och roligt, det blir en ny utmaning som jag ser fram emot. Vi fick på arbetsterapin se våra filmer som gjordes första och sista veckan, vi valde att se dom ihop för att vi skulle se hur andra gjorde och att vi kunde diskutera det. Helt otroligt vilken skillnad det var, vardagliga saker man inte tänkt på hur man gör hade ändrats till det bättre, man lyfte och rörde sig på ett helt annat sätt. Visserligen mycket kvar att jobba med, men man ser att man tänker på ett helt annat sätt, tanken finns där alltså.
Annars var det en vemodig dag, gänget i vår grupp har varit helt underbara, vi har haft roligt och stöttat varandra så mycket vi har kunnat, så det kändes lite vemodigt att det är slut. Vi lovade att vi skulle träffas till sommaren och sen har vi även uppföljningen i programmet, vi träffas igen den 15-16 maj för uppföljning inne på smärtrehab.
Jag återkommer, ha de bra/Mats.

Snart slut på smärtrehab.

2008-03-06T18:17:00.003+01:00

Igår var vi lediga, det var ingen rolig ledighet. Vi skulle köra och handla mm men efter att min smärta ökat måndag och tisdag så var jag helt slut på onsdagen. Jag steg upp vid halv8 tiden, läste lite i tidningen, satt lite vid datorn samt gick o småpillade lite, men när min fruga kom hem vid halv12 tiden så var jag helt slut i hela kroppen och huvudet. Jag sa till frugan att jag går och vilar en stund, ”en stund” blev till nästan 17.00, gick upp o käkade lite och tog en dusch, såg fotbollen på tv sen var det god natt, sov till nästan 7 på morgonen, detta är inte normalt. Det tar så fruktansvärt på krafterna när jag haft en smärttopp. Jag har känt av det även idag men som tur var så hade jag en kort dag på smärtrehab idag. Körde frugan till affären så hon kunde handla medan jag var och fick min massage, gud va skönt, har inte fått massage på 5 veckor så det var helt underbart. Hämtade frugan vid affären sen bar det hem så kunde jag vila lite innan maten.
Det var som sagt lugnt på Rehab idag, började med fys och då räknas promenaden från parkeringshuset, så det var bara att stretcha lite när jag kom dit. På sjukgymnastiken gick vi igenom våra program och avslutade med avspänning.
Känner mig lite nervös för morgondagen, då har jag mitt IRP möte med f-kassan, facket och arbetsgivaren, känns tryggt och skönt att ha teamet bakom sig. Det är här som man får reda på lite vad som kommer att hända senare, framförallt så får f-kassan, arbetsgivaren och facket reda på hur teamet på smärtrehab bedömer min skada, och det är bra för då vet dom lite hur dom skall agera i framtiden. Skall bli intressant att se hur vårt system fungerar vad det gäller arbetsrehabilitering, jag själv ser bara positivt på framtiden och det som kommer att hända, och kommer att göra allt för att få en fungerande tillvaro både vad det gäller familj, fritid och arbete.
Jag återkommer, ha de bra/Mats.

Tisdag sista veckan.

2008-03-04T21:07:00.002+01:00

Jag började dagen med mitt sista enskilda samtal och det var med sjukgymnasten, hon är även team ledare för vår grupp. Det kändes bra tycker jag, vi fyllde på listan med saker jag behöver öva mer på och saker som jag tyckte att jag var en bit på vägen med, fick även här lite tips om fler saker jag kan använda som ”grindstängare”. Här ingår även ett rörelsetest som vi också gjorde första veckan vi kom hit, där var en betydlig skillnad, hon tyckte det såg ut som jag jobbade mycket med min kroppshållning och det är precis vad ett av mina mål var från början. Nu är det så att det inte är samma sjukgymnast som hade gjort det första testet som utförde detta, det är för att dom skall få två olika åsikter om det. Ett nytt fystest var också en del, jag hade förbättrat min kondition så mycket att jag får göra om testet med högre belastning på uppföljningen, min puls steg inte så mycket som den bör göra, det känns väldigt bra.
Idag på smärthanteringen fortsatte vi med det vi påbörjade igår, vi fick då fylla i ett papper om vad vi tyckte att vi hade lärt oss och vad vi behövde jobba mer på. Sedan fick vi var och en berätta vad vi skrivit ner och samtidigt gjordes en lista för var och en av personalen, detta blir också en av grunderna till slutbedömningen. Jag tycker personligen att det är skönt att prata och diskutera om mina erfarenheter, men alla känner inte så och jag tyckte att en i gruppen var modig och stark som sa att han inte ville göra detta, det var hans sätt att dra en gräns och säga nej, mycket modigt.
Annars har jag haft 2 dåliga dagar vad det gäller smärtan, idag var det ohållbart efter middagen och jag tvingades till slut att ta extra värktabletter och vila det mesta när vi hade sjukgymnastik i grupp. Jag tror att jag la grunden till det redan i lördags, det blev en långtur i personbilen och det är inte bra, men det var för en god sak så då känner jag att det är lättare att stå ut med den ökade smärtan. Vi är lediga imorgon onsdag så då får jag passa på att vila upp mig.
Ha de bra, jag återkommer/Mats.

Måndag sista veckan.

2008-03-04T19:29:00.003+01:00

Sista veckan, börjar kännas lite vemodigt att det snart är slut. Jag tycker att vi har fått väldigt bra kontakt inom gruppen, vi har roligt tillsammans och kan skämta om det mesta. Vi lär oss mycket av varandra och stöttar varandra så mycket vi kan. Vi har pratat om att vi skall försöka träffas till sommaren och grilla eller något, kan vara roligt och nyttigt att se hur alla har gått vidare och hur man har lyckats praktisera detta vi lärt oss här under 5 veckor. Vi träffas också i maj efter ca 8 veckor då vi skall hit igen för uppföljning. Har varit skoj och positivt att träffa och prata med andra som är i samma sits som man själv är i.
Nu sista veckan kommer vi att ha mycket individuella samtal som jag skrev tidigare, jag började med min arbetsterapeut i fredags och idag har jag haft samtal med vår kurator och vår läkare. Hos kuratorn fick man lite mer kött på benen om vad som kommer att hända efter programmet. Hur det blir med min anställning som jag har idag vet jag inte riktigt ännu, men det lutar väl åt att jag inte kan återgå till mitt gamla jobb som lastbilschaufför. Då kommer nästa fråga, vad skall jag då hitta på? Har väl lite idéer om vad jag skulle vilja göra men det är svårt, man känner att man behöver hjälp av någon som kan den biten bättre. Med hjälp av bedömningen ifrån Rehab så har f-kassan och arbetsgivaren ett stort ansvar för att hitta en lösning som fungerar, vad man skall göra och i vilken omfattning.
Hos läkaren gick vi igenom mina mediciner och vem som tillsvidare skall stå för eventuell sjukskrivning, vi är fortfarande i programmet fram tills uppföljningen i maj och alla har individuella lösningar fram till dess. Vi pratade också om hur jag hade upplevt tiden inne på Rehab och vad jag tyckte hade varit positivt och negativt, jag fick även tillfälle att ta upp saker som jag själv hade frågor om, allt detta kommer som sagt att sammanfattas i den slutgiltiga bedömningen. Jag kommer att ha vidare kontakt här inne med sjukgymnast och smärtsköterska, det känns tryggt.
Jag återkommer, ha de bra/Mats.

Fredag vecka 4.

2008-03-04T18:36:00.001+01:00

Hurra för mig!! Jag har fått färdig min vetekudde idag på arbetsterapin, den blev riktigt bra om jag får säga det själv, den fungerar åtminstone. Som jag skrivit innan så är vecka 4 en repetition på allt som vi lärt oss, det gäller att nöta in allt så det sitter där automatiskt.
På smärthanteringen hade vi rena teatern, vår läkare och vår psykolog spelade upp olika dialoger om hur en läkare kan agera mot en patient som har intagit rollen som ”barn”. Dom fick till det så realistiskt att tårarna var nära på vår psykolog, inte nog med att dom är bra som läkare och psykolog dom hade nog haft en stor chans på scenskolan också. Det är en väldig skillnad på om man blir bemött av läkaren på ett vuxet/föräldra sätt, än om läkaren agerar som ett barn. Vi såg lite här hur det gärna får växla mellan vuxen och förälder beroende på hur man själv agerar, är man hjälpsökande, skadad eller orolig över något så intar man oftast själv barnrollen och läkaren tvingas då i princip in i föräldrarollen, eller om man själv agerar som vuxen så är det noga att läkaren också intar den rollen så man kan ha en strukturerad, faktabaserad dialog. Detta har man stor nytta av i t.ex. kontakter med myndigheter, f-kassa eller försäkringsbolag, att man själv agerar som vuxen och med auktoritet så blir motparten mer eller mindre tvungen att inta den rollen också, och man kan därmed ha en faktabaserad, strukturerad dialog.
Vi har kommit så långt nu i programmet så det är tid att försöka knyta ihop allt, därför börjar våra enskilda samtal med läkare, kurator, sjukgymnast och arbetsterapeut. Jag inledde med mitt samtal med arbetsterapeuten idag, vi gick igenom mina mål jag hade satt upp när vi började, och diskuterade igenom hur jag tyckte det hade gått. Jag tycker att jag är en bra bit på väg, tanken sitter där att försöka göra rätt, det svåra tycker jag är att praktisera detta i vardagen, att få det att fungera i dom vardagliga sysslorna. Jag fick också lite tips och råd vad jag skall tänka mer på och försöka utveckla, detta kommer sedan att finnas med i helhetsbedömningen som vi får med oss härifrån.
Jag återkommer, ha de bra/Mats.

Tisdag - Torsdag vecka 4

2008-02-28T11:14:00.006+01:00

Denna vecka är mycket repetition av vad vi gjort tidigare, just för tillfället sitter jag uppkopplad med biofeedback vid datorn. Här får man direkt i datorn se på skalor hur musklerna arbetar och det är väldigt intressant. På smärthanteringen har vi fortsatt att tala om stress, enkelt beskrivet så fungerar stress som smärta, det är bra vid akuta situationer men blir det långvarigt så mår man dåligt av det. Det är alltså bra att vi känner akut smärta när vi skadar oss och det är bra när vi känner akut stress när vi t.ex. känner oss hotade.Vi började också tala om att kommunicera, hur viktigt det är att man kan kommunicera med sin omgivning på rätt sätt, olika situationer kräver olika sätt att kommunicera. Man kan dela in det i 3 olika roller, som förälder; ett bestämmande och kontrollerande sätt, som vuxen; ansvarsfull, strukturerad dialog, barn; spontan, upptäckande och nyfiken. Man intar alltså olika roller beroende på vem man kommunicerar med och vilka situationer som uppstår. Har man långvarig smärta är det ibland svårt när man inleder ett samtal med någon och den första frågan för det mesta är "hur mår du?". Många gånger är man ganska trött på att behöva besvara den frågan, och andra gånger vill man kanske prata med någon om hur man verkligen mår, det är alltså inte heller lätt för ens omgivning hur dom skall agera. Oftast svarar man bara "det är väl ok" och hoppas på att samtalet skall glida över till något annat, för har man en bra smärtperiod så vill man inte bli påmind om smärtan just då. Det är alltså inte lätt för ens omgivning heller, det bästa råd jag kan ge är, att jag gärna tar upp ämnet själv, när jag känner att jag orkar och har lust att prata om det. Om inte annat så är tiden inne på smärtrehab ett bevis på detta, här är ämnet smärta uppe hela tiden och det gör att smärtan ökar, (det där med tankar ni vet!).
Tisdag och onsdag lagade halvgrupperna middag till varandra, vi bjöd andra gruppen på potatisgratäng med bacon, svamp och purjolök med en sallad till det. Dom bjöd oss på chili con carne med 2 sorters sallad, det var mycket gott, lite annorlunda än vår vanliga filmjölksdiet.Meningen med detta var att lära oss olika sätt att underlätta det i ett kök, lite tips om olika hjälpredskap det finns att tillgå som knivar, skalare och dylikt. Som vanligt handlar det mycket om rätt höjder på arbetsbord och rätt sätt att stå och sitta (om det är möjligt). En i våran grupp var kopplad till en biofeedback, det var ganska påfrestande med allt pipande, alltså inte så lätt att göra allt rätt i ett kök som man tror!Vår kurator gick igenom lite om vårt socialförsäkringssystem, hur svårt det kan vara när man har kontakt med olika instanser och myndigheter som försäkringskassa, försäkringsbolag och dylikt. Vi fick diskutera lite i grupp hur våra upplevelser har varit och försöka komma fram till hur man kan agera i dessa situationer, blir en hel del sådant när man är sjukskriven och försöker göra något åt det. Jag kan av egen erfarenhet säga att när man som jag i princip aldrig varit sjukskriven någon längre tid under mitt arbetsliv, så blir man helt förskräckt när man står inför detta nya i ens liv, man bör vara ganska frisk för att orka med att bli sjukskriven? (Hmm..).Nu återstår fredagen i denna vecka och jag skall försöka sy färdigt min vetekudde, sen är det "bara" en vecka kvar, inte klokt var tiden tagit vägen, usch.
Jag återkommer, ha de/Mats..

Måndag vecka 4

2008-02-25T20:44:00.004+01:00

Imorse när vi kom så visade det sig att flera stycken hade tagit med sig både kakor, bröd och bullar, vi får hoppas att vi inte rullar här ifrån när dessa 5 veckor är över, (men det är förbannat gott).
Vi började dagen med basal kroppskännedom, det var mycket repetition på vad vi lärt oss innan, det gäller att nöta in sakerna så man sedan gör det automatiskt.
På smärthanteringen idag har vi gått igenom hur stress kan påverka smärtan, vi fick fundera över vad som gör oss stressade, hur vi märker att vi är stressade, vad tänker vi när vi är stressade och vad gör vi när vi är stressade? Det är väldigt individuellt vad som gör oss stressade och hur det påverkar oss, det kan leda till att man spänner sig, blir uppjagade, pulsen ökar och det är saker som vi vet kan leda till ökad smärta. Det är lätt att säga att man skall undvika stress, men vi vet innerst inne att den smyger sig på oss alla förr eller senare, man säger till sig själv ”jag är inte stressad”. En sak är säker, stress är inte bra för smärtan.
Vi hade praktisk ergonomi på arbetsterapin idag, vi gick igenom lite om lyfttekniker både vad det gäller tunga och lätta saker, man kan tycka att när man skall flytta, bära eller lyfta lätta saker så är det inte så noga med hur man gör, men som jag skrivit innan så är det många små ändringar som kan göra stor skillnad. Vi gick också igenom hur man kan göra lite annorlunda vid vardagliga bestyr som damsugning, golvmoppning och när man tvättar. Man får tänka igenom vilka saker som man har besvär att göra och sedan försöka komma fram till hur man kan förbättra/förenkla dem. Avslutningen på dagen blev lite lätt fysträning dvs. motionscykling och därtill följande töjning.
Idag har jag också fått klart med att bjuda in fack och arbetsgivare till avstämmningsmötet sista veckan, försäkringskassan fixade dom här på rehab. Det är mycket att tänka på!
Ha de bra, jag återkommer/Mats

Helgen.

2008-02-25T19:46:00.003+01:00

Vi har haft 4 dagar ledigt och det har varit skönt, men som jag skrev innan så började inte ledigheten så bra. Hela torsdagen och det mesta av fredagen blev det mest vila, tog mig åtminstone till badhuset på torsdagskvällen för en avkopplande stund i bastun.
Jag och en kompis försöker promenera 2 gånger/vecka ungefär 6-8km dessutom går vi på badhuset och bastar 1 gång/vecka, promenera och cykla på motionscykel funkar ganska bra för mig, tur är det så man får någon motion. Lördagen och söndagen försökte vi hitta på lite tillsammans i familjen, äldsta dottern är inte hemma så mycket så nu får vi tre som är kvar roa oss själva. Äldsta dottern går på gymnasium en bit hemifrån så hon bor på skolan i veckorna, denna helg var hon dessutom i Stockholm så då blir det lång tid mellan mötena.
Det vi lärt oss på Rehab under dessa 3 veckorna har jag försökt praktisera här hemma, testade även biofeedbacken och det gick över förväntan, verkar som jag sitter ganska hyfsat framför min dator, lite småjusteringar blev det men ihop med täta pauser så funkar det ganska bra tycker jag. Gick en del tid åt på lördagen att experimentera fram olika sätt att göra saker utan att den pep......(med blandat resultat ibland, hmmm). Ett djäkla bra instrument att ha till hands när man är osäker på hur saker påverkar en.
Jag återkommer, ha de bra/Mats

Tredje veckan.

2008-02-22T12:48:00.004+01:00

Denna veckan blev inte rolig, det började när jag vaknade på tisdag morgon, kände att något var på gång. Mycket riktigt så ökade smärtan, jag tror det har att göra med att kroppen börjar ställa in sig på ett nytt sätt. Jag har märkt att jag mer och mer hamnar i rätt position automatiskt när jag står och sitter, detta medför att smärtan ökar eftersom det är en stor omställning för kroppen. Försökte med alla medel lindra smärtan med varierande resultat, onsdag eftermiddag stod jag inte ut längre så jag pratade med vår läkare om min värkmedecin, jag ökade dosen tillfälligt och det gav effekt.
Men så har det sin baksida efter en sådan smärttopp, jag blir så förbannat trött, det tar 1-3 dagar att hämta sig och hela torsdagen tillbringade jag i sängen.
Nä, nu får det vara nog med gnällandet, tillbaka till vad som hänt i veckan.

På smärthanteringen har vi i veckan talat mer om hur våra tankar styr vad vi gör och hur vi kan förändra dom. Hur man reagerar olika vid t.ex kriser, där inlärda reaktionssätt och erfarenheter inte längre räcker till för att hantera situationen, att få långvarig smärta är en kris.
Ditt liv vänds upp och ner, du kan inte göra saker du gjort tidigare, du blir kanske sjukskriven, din ekonomi blir drabbad och framför allt hela din omgivning blir påverkad. Man har alltså inte "bara" smärtan att hantera utan mycket, mycket mer.

På arbetsterapin har jag fortsatt med min "vetekudde", (det börjar likna en vetekudde, fast mindre....hmmmm). Jag har provat att arbeta med timer, ett sätt att lära sig att ta pauser.
Lite irriterande tyckte jag, man hann knappt börja med något innan det var tid för paus.
Nu är inte en paus alltid att man skall gå ifrån o fika, utan en paus kan vara t.ex att man bara sträcker på sig eller ändrar arbetsställning. Jag har även lånat hem en biofeedback över helgen så jag kan testa här hemma, det är ändå här man gör det mesta. Hade tänkt testa den när jag sitter vid datorn och när jag är ute och promenerar. Man har inte samma utrustning vad det gäller t.ex stolar och bord här hemma som på rehab, kul att se om man kan vara avslappnad när man gör olika saker här hemma. Vi fick även reda på att vi skall laga mat till den andra halvgruppen nästa vecka, det kan bli spännande.

Bassängen var lika härlig som förra gången, 36 grader, mmmmm vad varmt och skönt, bara ligga och flyta runt och koppla av, (efter våra övningar då alltså...).

Denna veckan har annars varit kort, bara 3 dagar måndag-onsdag, men vi skall tillämpa det vi lärt oss hittills här hemma under ledigheten. Vi har också haft en halvtidsutvärdering av vår rehabplan, diskuterat hur långt vi kommit med våra delmål. Mina delmål var att bli mer harmonisk, att få en stadigare kropp och att jag skall lära mig att delegera och lita på andra, jag tycker att jag är en bit på väg men resan är lång.
Ha en bra helg, jag återkommer /Mats

Fortsättning andra veckan.

2008-02-22T10:32:00.002+01:00

Arbetsterapi: Här kombineras teori och praktik och vi får testa att utföra olika arbetsmoment för att göra momenten med minsta möjliga belastning. Det är många små saker man gör som man inte tänker på, finns då tanken där att man kan ändra på hur man gör något för att man skall minska belastningen på kroppen. Det finns många saker man får acceptera att man inte längre kan göra när man har långvarig smärta, men många saker kan man göra ändå fast på ett annat sätt. Ett bra sätt att testa detta på är biofeedback, ett instrument som mäter muskelspänning.
Man fäster små elektroder på utvalda muskler som sedan mäter när du spänner muskeln, då avger instrumentet ett pulserande ljud som ökar ju mer du spänner muskeln. Med hjälp av detta kan man sedan göra olika saker och se hur man kan göra för att instrumentet skall vara tyst...
Jag kan berätta att första gången jag testade detta var inte så lyckat, vår arbetsterapeut fäste elektroderna på mig sen frågade hon om jag kände mig avslappnad, det gjorde jag, (det var vad jag trodde, ha,ha,ha). Instrumentet var då kopplat till en mätare så man skulle se svart på vitt hur avslappnad man var, jag tror skalan gick till 20 och den visade 15 på mig, ha,ha,ha,ha avslappnad var man ju inte precis. Men med hjälp av lite avslappningstekniker man lärt sig så fick jag ner den till omkring 5. Sedan var det tid att utföra lite moment för att se hur den reagerade, jag har valt att "sy". Ja, ni läser rätt, jag skall sy en vetekudde! Målet är att det skall bli en vetekudde sen får vi se vad det blir (har inte sytt sedan jag gick i högstadiet), lite skratt livar upp stämningen på rehab. När jag satte igång att klippa,nåla och sy, så upptäckte jag att rätt inställning på bord och stol gjorde en avsevärd skillnad, med andra ord hur man gör saker.
Teorin handlar mycket om ergonomi, vad som händer inne i kroppen när du gör fel eller rätt.

Vi har även teori som vår läkare håller i, han förklarar bl.a skillnad mellan akut smärta och långvarig smärta, hur vi kan påverka vår smärta på olika sätt genom något dom kallar för grinden. Det handlar om att stänga grinden i nervsystemet för smärta.
Ett exempel är en fotbollsspelare som blir skadad, då kommer läkaren ut och sprayar kyla mot skadan.
Det som händer är att nervsystemet reagerar starkare på kylan än på smärtan, därför släpps känslan av kylan igenom i nervsystemet och smärtan blir blockerad. På en person med långvarig smärta så sänds smärtsignaler hela tiden genom nervsystemet, då gäller det att man kan stänga grinden för dessa och istället släppa igenom andra signaler som ger en lindring, t.ex: värme, kyla, tns.
Jag har försökt att förklara det lite enkelt men det är inte lätt, har ni frågor så skicka ett mail eller skriv en kommentar.

Bassäng: Detta är nog det bästa av allt, vi badar och gör lite sjukgymnastik i en bassäng som håller 36 grader. Helt underbart när vi avslutar med avslappning, bara flyta omkring där och njuta. För egen del är värme något som hjälper mig att slappna av, och det lindrar min smärta för tillfället.

Fysisk aktivitet: Här gjorde vi ett litet fystest när vi kom hit och kommer att göra ett nytt sista veckan, blev ganska glad när jag hamnade på en 3:a på en skala till 5, (inte dåligt för en som har rökat i snart 30 år). Vi får välja mellan att ta en promenad, cykla eller avslappning.
Vi avslutar med töjning, mycket bra att få lära sig töja olika muskler på ett skonsamt sätt.

Anhörigträff: Detta var mycket nyttigt både för oss som går programmet och våra anhöriga, ett tillfälle för våra anhöriga att prata med någon som är i samma situation som dom själv.
Tyvärr hade inte mina döttrar chans att komma, det hade varit väldigt nyttigt för dom också tror jag. Min fru kom och hon tyckte det var väldigt givande, teamet informerade om vad vi gör och vad hon som anhörig kan tänka på samt lite om vad smärta är och hur den uppkommer.

Andra veckan.

2008-02-21T09:40:00.004+01:00

Som sagt jag lovade att bättra mig när det gällde skrivandet, men faktum är att detta är väldigt påfrestande både fysiskt och psykiskt, jag är helt slut när jag kommer hem. Jag lägger mig och vilar när jag kommer hem, oftast somnar jag och sover allt mellan 1-2 timmar, ändå har jag inga problem att somna när jag lägger mig vid 23 tiden. Även min värk har ökat men det är egentligen inte så konstigt, mycket information som man skall ta till sig och framförallt så ändrar man hela sin kroppshållning. Saker man gjort i kanske 40 år som skall ändras, då är det inte konstigt att det känns i kroppen. Detta är förhoppningsvis övergående när kroppen har anpassat sig till det nya sättet att hålla sig, det gäller "bara" att försöka överföra detta man lär sig i sin vardag och det är nog den svåraste biten tycker jag.
Vi jobbar mycket med att bli medvetna om vår kropp och att tanken skall finnas där att göra rätt i olika situationer, jag skall försöka förklara lite kortfattat bit för bit vad vi sysslar med, är där någon som vill veta mer om något så lämna en kommentar eller skicka mig ett mail.

Smärthantering: Detta börjar med en kort avspänning till musik (Enya).
En psykolog berättar för oss hur våra tankar styr oss, både medvetna och omedvetna tankar, hur olika schema som finns i vår hjärna styr oss att agera på ett speciellt sätt i olika situationer, detta gäller även hur vi använder vår kropp. Vår hjärna skulle inte klara av att hantera alla tankar som vi tänker under en dag, därför silas våra tankar genom ett selektivt bekräftande system som sorterar ut vad som är viktigt för oss. Sedan har vi dom automatiska tankarna, det är tankar som är mer omedvetna, det är dom automatiska tankarna som man kan ändra på till ett bättre beteende. Detta är lite om vad vi sysslar med på smärthanteringen, det handlar mycket om hur man tänker.

Sjukgymnastik och Basal kroppskännedom: Dessa har mycket gemensamt tycker jag, det är mycket att lära sig att lyssna på sin kropp, känna av sin kropp och lära sig att stå, sitta och gå rätt. Sitta delas upp i aktivt och passivt sittande, olika sätt är när du t.ex sitter vid datorn och arbetar (aktivt) eller när du sitter och tittar på tv på kvällen (passivt). Vi har övningar där vi känner igenom kroppen för att få ett optimalt sätt att stå och sitta, samt individuellt anpassade övningar där vi känner av hur kroppen reagerar, här är det viktigt att lära sig känna av tidiga signaler på att "nu är det tid att pausa". Avspänning är en del här också och här använder vi meningar att rabbla, 6 olika meningar som vi fått lära oss, sen används dom på olika vis av var och en, vissa rabblar samma mening andra rabblar alla 6 det är olika från person till person. Fortsättning följer... (nu behöver jag en paus).

Första veckan slut..

2008-02-09T12:51:00.000+01:00

Nu är första veckan till ända, hade tänkt försöka skriva lite varje dag men jag har inte orkat kan jag säga. Det är ganska tufft program och mycket nytt nu första veckan så jag har haft ont och varit helt slut när jag kommit hem, (skall försöka bättra mig). Det har varit mycket bedömning av oss denna vecka samt att vi tillsammans med teamet har utvecklat en IRP (individuell rehab plan), där man själv bestämmer mycket av det som man vill skall bli bättre efter programmet. T,ex ett bättre förhållande mellan familj, fritid och arbete, det kan vara så att många har arbetat så hårt att där inte funnits någon kraft över till fritidsaktiviteter eller familj. Det är bara ett ex på mycket som går att ändra på för att man skall må bättre.
Vi har fått klart för oss att vi inte kommer att bli smärtfria efter programmet men att vi skall lära oss att hantera smärtan på ett annat sätt, upptäcka signaler tidigt på att nu är man på väg mot en smärttopp, nu är det tid att pausa.
Att en paus inte alltid innebär att man skall sätta eller lägga sig ner och vila, utan en paus kan vara att man bara tar ett djupt andetag, ändrar ställning eller bara sträcker på sig, att bara tänka på hur man sitter, står eller går. Avslappning är också ett sätt att utnyttja en lite längre paus, att man lär sig att slappna av på ett bra sätt, många spänner sig omedvetet vilket leder till ökad smärta, även stress är en sådan sak som kan öka smärtan. Vi har även börjat prata om ergonomi, varför det är så viktigt hur man gör saker och ting, det är som sagt många små saker som tillsammans kan göra ens vardag mycket bättre. Vår läkare har berättat en del om vad som händer inne i kroppen när man utsätts för någon fysisk beröring eller skada, hur olika signaler berättar för vår kropp hur den skall reagera, (jag får återkomma till detta när jag lärt mig lite mer). Vi har fått klart för oss att dessa 5 veckor är en språngbräda för oss, att vi kan ändra vår livskvalitet till det bättre om bara vi själv vill.
Jag hade gärna sett lite fler kommentarer, det är lättare att skriva när man vet att någon läser det. (Man behöver inte öppna ett Googlekonto, där finns 2 alternativ under, "Kallas" o "Anonym", bara ett tips). Ha de bra, jag återkommer /Mats.

Första dagen på rehab.

2008-02-04T20:36:00.000+01:00

Första dagen på smärtrehab innehöll en del information om vad som skall hända under dessa 5 veckor samt rundvandring i lokalerna, vi träffade också alla dom som skall ingå i vårt team (det röda teamet). Vi fick var och en berätta vad vi förväntade oss få ut av dessa 5 veckorna, realistiska mål skulle vi också fundera över. Vi är 8st i vår grupp och var och en har olika typer av värk, men vi upptäckte ganska omgående att vi har nog en del gemensamt.Vi kommer att jobba mycket indviduellt men ändå i grupp. Första veckan kommer att innehålla mycket bedömning av var och en genom samtal och undersökningar, vi har även blivit filmade under tiden vi gör olika saker för att vi själv skall se hur vi utför dessa, det kommer vi även att bli sista veckan för att jämföra. Verkar vara väldigt trevlig och kunnig personal, man märker att det är inte första gången dom gör detta. Vi började också med avslappningsövningar och det kommer vi nog att syssla med en hel del verkar det som. Jag kan säga att jag var ganska trött och hade mycket ont när jag kom hem, men det är nog helgen som är lite skyldig där också. Var hos sjukgymnasten på torsdagen och massören på fredagen, så jag mådde förvånansvärt bra på lördagen. När man då känner sig bra en dag så vill man gärna göra något, och det gjorde jag med följden att jag blev sängliggandes nästan hela söndagen. Detta satt även i idag (måndag) och det var kanske inte så lyckat med tanke på att detta program nog kommer att bli ganska tufft, men skam den som ger sig.... Jag återkommer /Mats

Nu är det nära...

2008-01-31T11:16:00.002+01:00

Som ni vet sedan tidigare inlägg så börjar jag mitt 5 veckorsprogram på måndag 4/2, det skall bli mycket intressant. Dels att träffa andra som är i en liknande situation som jag, samt den underbart proffisionella personalen på smärtrehab i Lund. Det är som jag sagt till dom på smärtrehab, "hur har ni lyckats samla så mycket bra mäniskor på ett ställe", därför är jag väldigt nyfiken på vad dessa 5 veckor kommer att ge mig och innehålla.
Skall nu under dessa 5 veckor försöka återge vad som händer under programmet och allt jag kommer att lära mig, det kan förhoppningsvis hjälpa någon annan med liknande problem.
Jag lovar att återkomma...... /Mats

Försäkringskassan

2008-01-28T15:14:00.000+01:00

Jag skall väl säga att jag nog haft väldigt lite problem med försäkringskassan (än så länge) är väl bäst att tillägga. Det inte många känner till när man har värk är, att när dom inte ser en så ligger man förmodligen i sängen full av värkmedicin. Saken är ju den (iallafall med mig) att man till slut blir så djäv.. trött på att man inte kan göra saker, att man gör det ändå och på alldeles fel sätt, sen får man lida för det dubbelt upp. Man är ändå en familj som skall hjälpas åt och då är det inte lätt att stå vid sidan om och säga, "nä jag kan inte, jag har så ont".
Jag blev sjukskriven 2006-10-26 och påbörjade min behandling i Oktober 2007 då jag började gå hos smärtsköterska och sjukgymnast regelbundet, i början på December fick jag kallelsen till mitt 5 veckors program. Då ringer telefonen och det var min handledare på försäkringskassan, "Jag har lämnat ditt sista läkarintyg till vår försäkringsläkare, och han gör bedömningen av det att du visserligen inte kan köra lastbil, men han säger att du mycket väl kan gå ut på den öppna arbetsmarknaden". Vad säger man??? Här har jag gått sjukskriven i över 1 år och det enda som gjorts är att ge mig smärtlindring i form av piller, nu när jag börjat få behandling och datum är klart för programmet så skall ni krångla till det, det rör sig om 1½ månad! "Ja, så är det" sa hon. "Har du inget annat intyg så drar vi in din sjukpenning". Och detta trots att dom tidigare varit i kontakt med smärtrehab per telefon och fått besked om att låta mig vara fram tills programmet startar. Jag skickade in min bedömning från smärtrehab och dagarna innan jul så ringde handläggaren på försäkringskassan och sa att deras försäkringsläkare hade godkänt intyget.
Försäkringsläkare = En person som aldrig träffat dig eller undersökt dig.
Man kan bli mörkrädd för mindre, det är en ren skandal att dessa ens har rätt att yttra sig tycker jag, han/hon är mer än välkommen att undersöka mig om han/hon anser sig ha högre kompetens än specialisterna har. Nu återstår det att se hur uppföljningen blir när programmet är slut, om man får den hjälp av försäkringskassan som man behöver, det ingår nämligen i 5 veckors programmet en uppföljning om vad man kan göra när man är färdigutredd. /Mats

Smärtrehab.

2008-01-28T13:40:00.000+01:00

Dagen kom och på vägen dit blev klumpen i magen bara större, hur skulle det gå - hur skulle jag bli bemött osv, frågorna var många som surrade i huvudet på mig. Jag anmälde mig och satte mig att vänta, en mycket nervös väntan kan man säga. Jag skulle träffa läkare och kurator denna dag (normalt träffar man läkare - kurator - arbetsterapeut och psykolog).
Så kom kuratorn och hämtade mig och jag kan säga att från första stund jag kom dit så kände man att här vet dom vad dom talar om, 1 timme satt jag och pratade och det kändes som 5 minuter.Jag måste ha babblat på som en galning för jag var alldeles torr i munnen efteråt, sen fick jag en liten paus innan det var dags för läkaren, och även där kände jag ett stort förtroende direkt.
Att sitta ner och prata med en läkare 1 hel timme har aldrig hänt mig innan, det har alltid varit att man skall förklara allt på 5 minuter. I slutet av samtalet så gav han mig en liten vink vart det lutade, han sa: Som jag ser det nu så har du nog hamnat på rätt plats. Jag körde hemåt för att fika, skulle tillbaka dit på eftermiddagen när läkaren och kurator hade haft överläggning om jag var kvalificerad för ett rehabprogram. Hmmm, ännu en nervös väntan.
Jag och min fru körde in senare på eftermiddagen eftersom dom vill att man skall ha en nära anhörig med sig in på sammanfattningen.
Vi blev inkallade till läkaren och kuratorn, nu var klumpen i magen stor, då förklarade dom att jag var kvalificerad för deras 5 veckors program, dom tyckte att jag hade hamnat alldeles rätt.
Nu släppte den stora klumpen i magen och känslan av att äntligen få hjälp av specialister går inte att beskriva, för det kan jag säga, att jag har aldrig blivit så väl bemött och omhändertagen.
Nu blev det fart direkt, läkaren ändrade i mina mediciner, kallelse skulle komma till smärtsköterska som håller koll på medicineringen. Som jag sa innan så var Munira inne på rätt spår, jag äter idag en medecin mot epilepsi "Lyrica" och är uppe i en dos på 200mg/dag efter ett speciellt upptrappnings schema. Tiparol 75mg 2ggr/dag i kombination med Panodil 1gr, och även Atarax 25mg 1st på kvällen den hjälper en att komma till ro, det är egentligen en allergitablett som har hjälpt mig att sova mycket lugnare. Låter kanske som en märklig medicinering men den hjälper mig, hade en period vid jul och nyår som var den bästa jag haft på många år.
Kallelse till sjukgymnast damp ner i brevlådan kort därpå, hon är lika trevlig och proffsig som alla andra jag träffar inne på smärtrehab, hon undersökte mig grundligt och har hittat att jag pga smärtan tar ut rörelsen i nacken på fel sätt, så jag går regelbundet till henne och tränar upp muskler i nacken som jag aldrig trodde fanns. (Vad sägs om träningsverk i hakan!!!) Får även akupunktur som också hjälper, problemet är att hitta balansen för hur mycket min nacke tål, har haft flera bakslag men det kan man ta bara man vet att det förhoppningsvis leder till något bättre. Sen har kallelserna ramlat in i jämn takt, psykolog, flera informationsmöte och kompletterande utredning med kurator och arbetsterapeut som skall ingå i smärtteamet under mina 5 veckor. Bara det här att ha någon att prata med och att ha någon att vända sig till när man får problem underlättar ens situation.
Alla ni som hjälpt mig att komma dit jag är idag och läser denna blogg skall ha ett stort TACK.
Fortsättning följer..... /Mats

Vägen mot smärtrehab...

2008-01-28T11:15:00.000+01:00

I december 2006 fick jag kontakt med Munira Al-Saadi på vårdcentralen, ny undersökning och med hjälp av Christian Anker-Hansens utlåtande blev det remiss till smärtrehab i Lund.
Munira lovade att hjälpa mig på alla sätt hon kunde (och det har hon verkligen gjort), väntetiden till att komma till en bedömning på smärtrehab var ca 5 månader. Under tiden gick jag regelbundet till sjukgymnast på vårdcentralen och till min massör, jag provade också olika medeciner (antidepressiva) men fick bara biverkningarna inget hjälpte mot smärtan. Det var fortfarande bara Tramadolen ihop med Panodilen som gav mig lindring.
Nästa steg var försäkringskassan och deras utredning, det tog 4 månader innan vi fick samlat alla till ett avstämningsmöte, detta tyckte både jag och min arbetsgivare var lång tid och det påtalade vi på mötet. Då sa både försäkringskassan och mitt fack att det var väldigt kort tid, detta berodde på att jag enligt dom hade legat i som en igel för att något skulle hända (även Munira hade del i detta). Dom hade fall som var upp till 5år gamla, då undrar man genast var vår vård är på väg, man tycker att vikten skulle ligga på att hjälpa alla dom som går långtidssjukskrivna och få tillbaka dom i någon form av arbete. Istället jagar försäkringskassan livet ur dom med alla knep för att få bort dom från sin statistik, hur skall man kunna gå tillbaka till ett arbete om man inte fått någon behandling. Vi kom fram till att vi skulle avvakta besked från smärtrehab och jag skulle fortsätta hos sjukgymnast och massör.
Ca 1 månad innan jag kom in på bedömning testade Munira en medicin mot "epilepsi", hmmm man blev lite konfunderad, men ok vi testar, faktum var att jag i all fall inte fick några större biverkningar så jag fortsatte med den (väldigt låg dos fick jag reda på senare), men Munira var faktiskt inne på rätt spår.
I början av september fick jag en kallelse till "Smärtteamet, Rehabcentrum Lund, äntligen den 27/9 skulle jag infinna mig på rehabhuset i Lund för bedömning av Läkare och kurator, hmmm när dagen närmade sig så växte klumpen i magen, skulle man återigen bli avfärdad och hemskickad med nya värkmedeciner. Fortsättning följer..... /Mats

Ny läkarejakt

2008-01-25T16:51:00.000+01:00

Nu kom man till nästa fas, att veta var man kunde få hjälp. Tog kontakt med vårdcentralen i min kommun, men där sa dom att det var företagsläkaren som skulle ta hand om mig. Ok, ringde arbetsgivaren men han visste inte vem eller om vi hade en företagsläkare. Ringde föreningen som min arbetsgivare tillhör men dom visste inte heller, dom kunde beställa tid hos någon läkare men då fick jag stå för kostnaden själv mellan 1500-2500 kronor, hel läkarundersökning. Jaha, vad gör man nu då?? Tog kontakt med vårdcentralen igen och tvingade till mig en tid där efter mycket tjat o skäll, fick ett tips av dom om en företagshälsovård i Lund. Ringde dit och förklarade mitt läge och det gick bra att komma dit, och mitt dumma nöt så avbeställde jag tiden på vårdcentralen. Hade stora förhoppningar när jag steg in på företagshälsan i Lund, men ack vad jag bedrog mig, när hon fick reda på vad det gällde så blev hon som alla andra, dom behandlar en som man hade spetälska eller något värre. Fick en remiss av henne till en läkare som hon sa var specialist på whiplash, Birger Fahger. Wow tänkte jag, det här är ju kanon, han var ju specialist så nu skulle allt ordna sig. Gick dit med stora förhoppningar, men jag lovar att hela Lund hörde mig när jag gick tillbaka till min bil, jag var arg som ett bi. Det visade sig att den enda kopplingen han hade till whiplash var att han forskade i hur många fall av whiplash som utmynnade i fibromyalgi (ca 20%). Han kladdade ner några namn på kotor och en egenhändigt ritad del av ryggraden, klappade mig på axeln o sa hej o tack, min fru satt i väntrummet intill o hörde när jag började höja rösten där inne och som sagt så hörde resten av Lund det senare. När jag kom hem så var jag både ledsen o arg, hade ingen aning om vart jag skulle vända mig. Man kände sig helt utlämnad, då undrade man vart faa.. vårt vårdsystem fanns. Efter mycket diskuterande där hemma med min fru så kom hon på Christian Anker Hansen, vi ringer dit och frågar vad vi skall göra. Han är en ängel, han tog emot mig inom det snaraste och undersökte mig igen. Och till slut så fick vi ordnat en tid på vårdcentralen för han kunde inte göra mer för mig, det måste gå där igenom. Nu hade jag faktiskt kommit en bit på vägen, men detta jag har plitat ner här med telefonsamtal o dylikt är bara en bråkdel av allt, telefonen var ganska varm under denna period, många av er känner nog igen detta och det är rent ut sagt för djäv.... att det ska behöva gå till så här. Fortsättning följer...... /Mats

Läkarejakten....

2008-01-22T19:24:00.000+01:00

Man kan säga att det var här cirkusen började med läkarna. Jag hankade mig fram något år med hjälp av alla sorters värkmedeciner och egenbehandling. Min arbetsgivare (som jag fortfarande är anställd hos) började inse hur ont jag hade, han menade att han kunde höra på mig via telefon hur ont jag hade den dagen. Förmodligen var man mycket irriterad och lättretad har jag förstått i efterhand, då kan man ju bara undra vad familjen har fått stå ut med dessa år.

Han (arbetsgivaren) hjälpte mig med att få massage på ett ställe han själv gick på regelbundet (Rehab i Staffanstorp) som har mycket duktiga massörer, har haft 2 olika där under ca 3-4år och går där fortfarande 1gång var 3dje vecka.

Sista året innan min sjukskrivning var ett rent helvete, på vårkanten 2006 vaknade jag på morgonen och var alldeles ihopknuten, kunde inte ta mig till jobb. Det var till att ringa in till grannen så han fick skjutsa mig till akuten. Där fick jag kontakt med en läkare (Christian Anker Hansen) på ortopedakuten och han undrade hur faaa.. jag hade stått ut så länge, dom knöt upp mig med en rejäl spruta i häcken, sen fick jag gå igenom alla slags prov o tester, skelettröntgen, lungröntgen, ekg o en massa annat. Han skrev också ut en remiss till magnetröntgen och rejäla värkpiller (Panodil Forte 1gr och Tramadol). Blev hemma från jobb någon dag och sen på det igen, klarade väl mig över sommaren tack vare semestern men varje arbetsdag slutade med Tramadol så jag skulle fixa det dagen efter. Helgerna låg jag oftast till sängs för att orka med veckan därpå, sådant kallar jag inte ett värdigt liv.

Den 26 Oktober 2006 bestämde jag mig, nu får det faaaa... vara nog. Då sa jag till min arbetsgivare att nu går jag hem och jag börjar inte igen förrän jag har fått ordenlig hjälp med detta och han höll med mig. Kanske har min situation förvärrats av att jag alltid har varit så fruktansvärt lojal på arbetet det vet jag inte, och det var bara en nackdel förstod jag när nästa fas av "läkarjakt" skulle inledas. Fortsättning följer...... /Mats

Så här började det...

2008-01-22T15:28:00.000+01:00

Vi gör alla våra misstag här i livet, ibland stora ibland små. Mitt misstag eller vad man nu kallar en sådan händelse skedde i mitten på 80-talet. Jag och några vänner festade till , chaufför var ordnad för kvällen för vi var mycket noga med att aldrig köra onyktra.
Vi hade roligt som vanligt när vi träffades och denna kväll blev det bla en minigolf runda......
och där slutar mitt minne. Dagen efter vaknar jag upp på sjukhuset och får reda på att jag hade krockat med bilen, jag fattade ingenting men fick snart berättat för mig att det hade gått väldigt illa, så illa att en av mina vänner hade omkommit i olyckan. Och här kan man säga att helvetet började, jag mådde väldigt dåligt under en lång tid som tur var hade jag både vänner, arbetsgivare och familj som stöttade mig och hjälpte mig tillbaka till ett så normalt liv så möjligt.
Här ligger också en stor del av att det tog så lång tid innan jag sökte någon hjälp för min skada.
Skuldkänslor för vad jag hade gjort blev till att jag både medvetet och undermedvetet tyckte att detta med smärtan skulle jag ha som ett straff för vad jag hade ställt till med. Jag ser det väl även så idag, men för ca 7 år sedan började smärtan att tillta mer och mer och jag insåg att jag behövde hjälp. Receptfri värkmedecin räckte inte till längre och jag uppsökte en läkare för första gången. Citykliniken i Lund, en ortoped, detta löser sig väl tänkte jag.......
Efter ca 5 minuters undersökning (till och med min dotter reagerade på detta) så sa han till mig att gå hem och fortsätta med mina Treo, det skulle nog gå bra. Tack o hej.
Vad jag hört o läst i efterhand så är detta det vanliga man får uppleva, ont kan man inte ha om det inte syns!!!! Fortsättning följer....... /Mats