Sista dagen på smärtrehab.

Började dagen med mitt IRP möte och det gick jättebra, fackrepresentanten missade platsen men vi löste det med att han var uppkopplad via min mobiltelefon. Teamet redogjorde för f-kassa, facket och arbetsgivaren om deras bedömning av mig under dessa 5 veckor. Det bestämdes att jag skulle arbetsrehabiliteras och börja på lägsta 25 %, det innebär att f-kassan och arbetsförmedlingen skall hjälpa mig att hitta något arbete eller utbildning eftersom jag inte kan fortsätta som lastbilschaufför. Jag blev också berättigad till rehabiliteringsersättning vilket innebär "vad jag förstår" att min ersättning blir oförändrad från f-kassan, detta skall då vara i 1 år. Det är alltså inte aktuellt för mig att gå tillbaka till jobbet som chaufför och det känns lite konstigt, jag har sysslat med det nästan hela mitt vuxna liv. Det kommer att bli förhandlingar mellan mitt fack, mig och min arbetsgivare vad det gäller min anställning, som det ser ut idag så har min arbetsgivare inget annat arbete att omplacera mig till, så det lutar åt att jag blir uppsagd pga. arbetsbrist. Men jag ser positivt på framtiden och ser detta som ett tillfälle till nystart, jag hoppas att jag skall få en bättre balans mellan familjeliv, fritid och arbete. Förhoppningen är att jag skall komma upp till 50 % om 1 år under förutsättning att det fungerar för mig, det beror mycket på vilket sorts arbete eller utbildning som jag kan få naturligtvis. Känns lite konstigt när dom börjar tala om ev. tidsbegränsat sjukersättning för dom återstående 50 %. Jag har arbetat "minst" 100 % hela mitt liv, och jag är ändå "bara" 43 år gammal, så därför känns det lite märkligt. Men som sagt, positivt tänkande, träffa nya människor, kanske få ett jobb inom ett annat område som både är intressant och roligt, det blir en ny utmaning som jag ser fram emot. Vi fick på arbetsterapin se våra filmer som gjordes första och sista veckan, vi valde att se dom ihop för att vi skulle se hur andra gjorde och att vi kunde diskutera det. Helt otroligt vilken skillnad det var, vardagliga saker man inte tänkt på hur man gör hade ändrats till det bättre, man lyfte och rörde sig på ett helt annat sätt. Visserligen mycket kvar att jobba med, men man ser att man tänker på ett helt annat sätt, tanken finns där alltså.
Annars var det en vemodig dag, gänget i vår grupp har varit helt underbara, vi har haft roligt och stöttat varandra så mycket vi har kunnat, så det kändes lite vemodigt att det är slut. Vi lovade att vi skulle träffas till sommaren och sen har vi även uppföljningen i programmet, vi träffas igen den 15-16 maj för uppföljning inne på smärtrehab.
Jag återkommer, ha de bra/Mats.