Så här började det...

Vi gör alla våra misstag här i livet, ibland stora ibland små. Mitt misstag eller vad man nu kallar en sådan händelse skedde i mitten på 80-talet. Jag och några vänner festade till , chaufför var ordnad för kvällen för vi var mycket noga med att aldrig köra onyktra.
Vi hade roligt som vanligt när vi träffades och denna kväll blev det bla en minigolf runda......
och där slutar mitt minne. Dagen efter vaknar jag upp på sjukhuset och får reda på att jag hade krockat med bilen, jag fattade ingenting men fick snart berättat för mig att det hade gått väldigt illa, så illa att en av mina vänner hade omkommit i olyckan. Och här kan man säga att helvetet började, jag mådde väldigt dåligt under en lång tid som tur var hade jag både vänner, arbetsgivare och familj som stöttade mig och hjälpte mig tillbaka till ett så normalt liv så möjligt.
Här ligger också en stor del av att det tog så lång tid innan jag sökte någon hjälp för min skada.
Skuldkänslor för vad jag hade gjort blev till att jag både medvetet och undermedvetet tyckte att detta med smärtan skulle jag ha som ett straff för vad jag hade ställt till med. Jag ser det väl även så idag, men för ca 7 år sedan började smärtan att tillta mer och mer och jag insåg att jag behövde hjälp. Receptfri värkmedecin räckte inte till längre och jag uppsökte en läkare för första gången. Citykliniken i Lund, en ortoped, detta löser sig väl tänkte jag.......
Efter ca 5 minuters undersökning (till och med min dotter reagerade på detta) så sa han till mig att gå hem och fortsätta med mina Treo, det skulle nog gå bra. Tack o hej.
Vad jag hört o läst i efterhand så är detta det vanliga man får uppleva, ont kan man inte ha om det inte syns!!!! Fortsättning följer....... /Mats