Nu är det nära...

Som ni vet sedan tidigare inlägg så börjar jag mitt 5 veckorsprogram på måndag 4/2, det skall bli mycket intressant. Dels att träffa andra som är i en liknande situation som jag, samt den underbart proffisionella personalen på smärtrehab i Lund. Det är som jag sagt till dom på smärtrehab, "hur har ni lyckats samla så mycket bra mäniskor på ett ställe", därför är jag väldigt nyfiken på vad dessa 5 veckor kommer att ge mig och innehålla.
Skall nu under dessa 5 veckor försöka återge vad som händer under programmet och allt jag kommer att lära mig, det kan förhoppningsvis hjälpa någon annan med liknande problem.
Jag lovar att återkomma...... /Mats

Försäkringskassan

Jag skall väl säga att jag nog haft väldigt lite problem med försäkringskassan (än så länge) är väl bäst att tillägga. Det inte många känner till när man har värk är, att när dom inte ser en så ligger man förmodligen i sängen full av värkmedicin. Saken är ju den (iallafall med mig) att man till slut blir så djäv.. trött på att man inte kan göra saker, att man gör det ändå och på alldeles fel sätt, sen får man lida för det dubbelt upp. Man är ändå en familj som skall hjälpas åt och då är det inte lätt att stå vid sidan om och säga, "nä jag kan inte, jag har så ont".
Jag blev sjukskriven 2006-10-26 och påbörjade min behandling i Oktober 2007 då jag började gå hos smärtsköterska och sjukgymnast regelbundet, i början på December fick jag kallelsen till mitt 5 veckors program. Då ringer telefonen och det var min handledare på försäkringskassan, "Jag har lämnat ditt sista läkarintyg till vår försäkringsläkare, och han gör bedömningen av det att du visserligen inte kan köra lastbil, men han säger att du mycket väl kan gå ut på den öppna arbetsmarknaden". Vad säger man??? Här har jag gått sjukskriven i över 1 år och det enda som gjorts är att ge mig smärtlindring i form av piller, nu när jag börjat få behandling och datum är klart för programmet så skall ni krångla till det, det rör sig om 1½ månad! "Ja, så är det" sa hon. "Har du inget annat intyg så drar vi in din sjukpenning". Och detta trots att dom tidigare varit i kontakt med smärtrehab per telefon och fått besked om att låta mig vara fram tills programmet startar. Jag skickade in min bedömning från smärtrehab och dagarna innan jul så ringde handläggaren på försäkringskassan och sa att deras försäkringsläkare hade godkänt intyget.
Försäkringsläkare = En person som aldrig träffat dig eller undersökt dig.
Man kan bli mörkrädd för mindre, det är en ren skandal att dessa ens har rätt att yttra sig tycker jag, han/hon är mer än välkommen att undersöka mig om han/hon anser sig ha högre kompetens än specialisterna har. Nu återstår det att se hur uppföljningen blir när programmet är slut, om man får den hjälp av försäkringskassan som man behöver, det ingår nämligen i 5 veckors programmet en uppföljning om vad man kan göra när man är färdigutredd. /Mats

Smärtrehab.

Dagen kom och på vägen dit blev klumpen i magen bara större, hur skulle det gå - hur skulle jag bli bemött osv, frågorna var många som surrade i huvudet på mig. Jag anmälde mig och satte mig att vänta, en mycket nervös väntan kan man säga. Jag skulle träffa läkare och kurator denna dag (normalt träffar man läkare - kurator - arbetsterapeut och psykolog).
Så kom kuratorn och hämtade mig och jag kan säga att från första stund jag kom dit så kände man att här vet dom vad dom talar om, 1 timme satt jag och pratade och det kändes som 5 minuter.Jag måste ha babblat på som en galning för jag var alldeles torr i munnen efteråt, sen fick jag en liten paus innan det var dags för läkaren, och även där kände jag ett stort förtroende direkt.
Att sitta ner och prata med en läkare 1 hel timme har aldrig hänt mig innan, det har alltid varit att man skall förklara allt på 5 minuter. I slutet av samtalet så gav han mig en liten vink vart det lutade, han sa: Som jag ser det nu så har du nog hamnat på rätt plats. Jag körde hemåt för att fika, skulle tillbaka dit på eftermiddagen när läkaren och kurator hade haft överläggning om jag var kvalificerad för ett rehabprogram. Hmmm, ännu en nervös väntan.
Jag och min fru körde in senare på eftermiddagen eftersom dom vill att man skall ha en nära anhörig med sig in på sammanfattningen.
Vi blev inkallade till läkaren och kuratorn, nu var klumpen i magen stor, då förklarade dom att jag var kvalificerad för deras 5 veckors program, dom tyckte att jag hade hamnat alldeles rätt.
Nu släppte den stora klumpen i magen och känslan av att äntligen få hjälp av specialister går inte att beskriva, för det kan jag säga, att jag har aldrig blivit så väl bemött och omhändertagen.
Nu blev det fart direkt, läkaren ändrade i mina mediciner, kallelse skulle komma till smärtsköterska som håller koll på medicineringen. Som jag sa innan så var Munira inne på rätt spår, jag äter idag en medecin mot epilepsi "Lyrica" och är uppe i en dos på 200mg/dag efter ett speciellt upptrappnings schema. Tiparol 75mg 2ggr/dag i kombination med Panodil 1gr, och även Atarax 25mg 1st på kvällen den hjälper en att komma till ro, det är egentligen en allergitablett som har hjälpt mig att sova mycket lugnare. Låter kanske som en märklig medicinering men den hjälper mig, hade en period vid jul och nyår som var den bästa jag haft på många år.
Kallelse till sjukgymnast damp ner i brevlådan kort därpå, hon är lika trevlig och proffsig som alla andra jag träffar inne på smärtrehab, hon undersökte mig grundligt och har hittat att jag pga smärtan tar ut rörelsen i nacken på fel sätt, så jag går regelbundet till henne och tränar upp muskler i nacken som jag aldrig trodde fanns. (Vad sägs om träningsverk i hakan!!!) Får även akupunktur som också hjälper, problemet är att hitta balansen för hur mycket min nacke tål, har haft flera bakslag men det kan man ta bara man vet att det förhoppningsvis leder till något bättre. Sen har kallelserna ramlat in i jämn takt, psykolog, flera informationsmöte och kompletterande utredning med kurator och arbetsterapeut som skall ingå i smärtteamet under mina 5 veckor. Bara det här att ha någon att prata med och att ha någon att vända sig till när man får problem underlättar ens situation.
Alla ni som hjälpt mig att komma dit jag är idag och läser denna blogg skall ha ett stort TACK.
Fortsättning följer..... /Mats

Vägen mot smärtrehab...

I december 2006 fick jag kontakt med Munira Al-Saadi på vårdcentralen, ny undersökning och med hjälp av Christian Anker-Hansens utlåtande blev det remiss till smärtrehab i Lund.
Munira lovade att hjälpa mig på alla sätt hon kunde (och det har hon verkligen gjort), väntetiden till att komma till en bedömning på smärtrehab var ca 5 månader. Under tiden gick jag regelbundet till sjukgymnast på vårdcentralen och till min massör, jag provade också olika medeciner (antidepressiva) men fick bara biverkningarna inget hjälpte mot smärtan. Det var fortfarande bara Tramadolen ihop med Panodilen som gav mig lindring.
Nästa steg var försäkringskassan och deras utredning, det tog 4 månader innan vi fick samlat alla till ett avstämningsmöte, detta tyckte både jag och min arbetsgivare var lång tid och det påtalade vi på mötet. Då sa både försäkringskassan och mitt fack att det var väldigt kort tid, detta berodde på att jag enligt dom hade legat i som en igel för att något skulle hända (även Munira hade del i detta). Dom hade fall som var upp till 5år gamla, då undrar man genast var vår vård är på väg, man tycker att vikten skulle ligga på att hjälpa alla dom som går långtidssjukskrivna och få tillbaka dom i någon form av arbete. Istället jagar försäkringskassan livet ur dom med alla knep för att få bort dom från sin statistik, hur skall man kunna gå tillbaka till ett arbete om man inte fått någon behandling. Vi kom fram till att vi skulle avvakta besked från smärtrehab och jag skulle fortsätta hos sjukgymnast och massör.
Ca 1 månad innan jag kom in på bedömning testade Munira en medicin mot "epilepsi", hmmm man blev lite konfunderad, men ok vi testar, faktum var att jag i all fall inte fick några större biverkningar så jag fortsatte med den (väldigt låg dos fick jag reda på senare), men Munira var faktiskt inne på rätt spår.
I början av september fick jag en kallelse till "Smärtteamet, Rehabcentrum Lund, äntligen den 27/9 skulle jag infinna mig på rehabhuset i Lund för bedömning av Läkare och kurator, hmmm när dagen närmade sig så växte klumpen i magen, skulle man återigen bli avfärdad och hemskickad med nya värkmedeciner. Fortsättning följer..... /Mats

Ny läkarejakt

Nu kom man till nästa fas, att veta var man kunde få hjälp. Tog kontakt med vårdcentralen i min kommun, men där sa dom att det var företagsläkaren som skulle ta hand om mig. Ok, ringde arbetsgivaren men han visste inte vem eller om vi hade en företagsläkare. Ringde föreningen som min arbetsgivare tillhör men dom visste inte heller, dom kunde beställa tid hos någon läkare men då fick jag stå för kostnaden själv mellan 1500-2500 kronor, hel läkarundersökning. Jaha, vad gör man nu då?? Tog kontakt med vårdcentralen igen och tvingade till mig en tid där efter mycket tjat o skäll, fick ett tips av dom om en företagshälsovård i Lund. Ringde dit och förklarade mitt läge och det gick bra att komma dit, och mitt dumma nöt så avbeställde jag tiden på vårdcentralen. Hade stora förhoppningar när jag steg in på företagshälsan i Lund, men ack vad jag bedrog mig, när hon fick reda på vad det gällde så blev hon som alla andra, dom behandlar en som man hade spetälska eller något värre. Fick en remiss av henne till en läkare som hon sa var specialist på whiplash, Birger Fahger. Wow tänkte jag, det här är ju kanon, han var ju specialist så nu skulle allt ordna sig. Gick dit med stora förhoppningar, men jag lovar att hela Lund hörde mig när jag gick tillbaka till min bil, jag var arg som ett bi. Det visade sig att den enda kopplingen han hade till whiplash var att han forskade i hur många fall av whiplash som utmynnade i fibromyalgi (ca 20%). Han kladdade ner några namn på kotor och en egenhändigt ritad del av ryggraden, klappade mig på axeln o sa hej o tack, min fru satt i väntrummet intill o hörde när jag började höja rösten där inne och som sagt så hörde resten av Lund det senare. När jag kom hem så var jag både ledsen o arg, hade ingen aning om vart jag skulle vända mig. Man kände sig helt utlämnad, då undrade man vart faa.. vårt vårdsystem fanns. Efter mycket diskuterande där hemma med min fru så kom hon på Christian Anker Hansen, vi ringer dit och frågar vad vi skall göra. Han är en ängel, han tog emot mig inom det snaraste och undersökte mig igen. Och till slut så fick vi ordnat en tid på vårdcentralen för han kunde inte göra mer för mig, det måste gå där igenom. Nu hade jag faktiskt kommit en bit på vägen, men detta jag har plitat ner här med telefonsamtal o dylikt är bara en bråkdel av allt, telefonen var ganska varm under denna period, många av er känner nog igen detta och det är rent ut sagt för djäv.... att det ska behöva gå till så här. Fortsättning följer...... /Mats

Läkarejakten....

Man kan säga att det var här cirkusen började med läkarna. Jag hankade mig fram något år med hjälp av alla sorters värkmedeciner och egenbehandling. Min arbetsgivare (som jag fortfarande är anställd hos) började inse hur ont jag hade, han menade att han kunde höra på mig via telefon hur ont jag hade den dagen. Förmodligen var man mycket irriterad och lättretad har jag förstått i efterhand, då kan man ju bara undra vad familjen har fått stå ut med dessa år.


Han (arbetsgivaren) hjälpte mig med att få massage på ett ställe han själv gick på regelbundet (Rehab i Staffanstorp) som har mycket duktiga massörer, har haft 2 olika där under ca 3-4år och går där fortfarande 1gång var 3dje vecka.


Sista året innan min sjukskrivning var ett rent helvete, på vårkanten 2006 vaknade jag på morgonen och var alldeles ihopknuten, kunde inte ta mig till jobb. Det var till att ringa in till grannen så han fick skjutsa mig till akuten. Där fick jag kontakt med en läkare (Christian Anker Hansen) på ortopedakuten och han undrade hur faaa.. jag hade stått ut så länge, dom knöt upp mig med en rejäl spruta i häcken, sen fick jag gå igenom alla slags prov o tester, skelettröntgen, lungröntgen, ekg o en massa annat. Han skrev också ut en remiss till magnetröntgen och rejäla värkpiller (Panodil Forte 1gr och Tramadol). Blev hemma från jobb någon dag och sen på det igen, klarade väl mig över sommaren tack vare semestern men varje arbetsdag slutade med Tramadol så jag skulle fixa det dagen efter. Helgerna låg jag oftast till sängs för att orka med veckan därpå, sådant kallar jag inte ett värdigt liv.


Den 26 Oktober 2006 bestämde jag mig, nu får det faaaa... vara nog. Då sa jag till min arbetsgivare att nu går jag hem och jag börjar inte igen förrän jag har fått ordenlig hjälp med detta och han höll med mig. Kanske har min situation förvärrats av att jag alltid har varit så fruktansvärt lojal på arbetet det vet jag inte, och det var bara en nackdel förstod jag när nästa fas av "läkarjakt" skulle inledas. Fortsättning följer...... /Mats

Så här började det...

Vi gör alla våra misstag här i livet, ibland stora ibland små. Mitt misstag eller vad man nu kallar en sådan händelse skedde i mitten på 80-talet. Jag och några vänner festade till , chaufför var ordnad för kvällen för vi var mycket noga med att aldrig köra onyktra.
Vi hade roligt som vanligt när vi träffades och denna kväll blev det bla en minigolf runda......
och där slutar mitt minne. Dagen efter vaknar jag upp på sjukhuset och får reda på att jag hade krockat med bilen, jag fattade ingenting men fick snart berättat för mig att det hade gått väldigt illa, så illa att en av mina vänner hade omkommit i olyckan. Och här kan man säga att helvetet började, jag mådde väldigt dåligt under en lång tid som tur var hade jag både vänner, arbetsgivare och familj som stöttade mig och hjälpte mig tillbaka till ett så normalt liv så möjligt.
Här ligger också en stor del av att det tog så lång tid innan jag sökte någon hjälp för min skada.
Skuldkänslor för vad jag hade gjort blev till att jag både medvetet och undermedvetet tyckte att detta med smärtan skulle jag ha som ett straff för vad jag hade ställt till med. Jag ser det väl även så idag, men för ca 7 år sedan började smärtan att tillta mer och mer och jag insåg att jag behövde hjälp. Receptfri värkmedecin räckte inte till längre och jag uppsökte en läkare för första gången. Citykliniken i Lund, en ortoped, detta löser sig väl tänkte jag.......
Efter ca 5 minuters undersökning (till och med min dotter reagerade på detta) så sa han till mig att gå hem och fortsätta med mina Treo, det skulle nog gå bra. Tack o hej.
Vad jag hört o läst i efterhand så är detta det vanliga man får uppleva, ont kan man inte ha om det inte syns!!!! Fortsättning följer....... /Mats